Jag sitter i bussen på väg hem från skolan. Jag känner mig tom och känslolös. I dag ska det ske. Det som jag tränger bort i tankarna för att slippa alla jobbiga känslor. Vet inte hur jag ska bete mig, vad jag ska göra. För att tiden ska gå snabbare. För att få det jobbiga överstökat.

Jag kommer hem. Allt känns som vanligt förutom den där tomma känslan jag har. Varför är jag så lugn? Jag borde vara ledsen, rädd och orolig. Men inget känner jag och det gör mig inget. Bara skönt.

Efter maten sätter jag mig framför dator. Trycker fram favoritspelen. Fokuserar blicken på dataskärmen.  Då och då slänger jag hastiga blickar på klockan i nedre kanten av dataskärmen. Klockan rör sig sakta framåt.

Snart ska det ske tänker jag. Fjärde gången som jag kollar på klockan börjar plötsligt pulsen öka. Jag känner rädslan krypa fram. Sorgen och tårarna kommer automatiskt. De tomma känslorna är plötsligt borta. Snart är det dags, snart ska det ske.
Jag får panik. Vad håller jag på med?? Hur kan jag sitta här inne framför datorn och spela. Spela oviktiga spel för att få tiden att gå snabbare. När jag i själva verket ska vara ute. Vara ute och ta farväl innan det är försent.
Jag blir arg på mig själv. Arg för att jag lät de tomma känslorna hindra mig från att tänka normalt.

Med tårarna rinnande ner från mina kinder. Rusar jag upp från datastolen och ut från datarummet. Går till hallen och slänger på mig mina varma termobyxor. Går ut i det kalla Novembervädret.

Jag känner de obehagliga känslorna bli starkare och starkare, sorg.

Bara några sekunder senare efter det att jag lämnat huset öppnar jag den stora stalldörren. I stallet möter jag min tvillingsyster. Hennes ögon är röda, tårarna många. Hennes blonda hår ligger i en trasslig knut på axeln. Tydligen har hon vart här länge med tanke på de röda och kalla händerna hon så desperat försöker värma upp genom att gnugga händerna mot varandra.
Jag vänder min blick mot den lilla ponnyn som står i den minsta boxen. Mitt hjärta brister när jag ser på den söta rosa mulen, på  de svarta lysande ögonen, den vita manen och de små luddiga öronen. Jag går fram, lägger min hand mot ponnyns mule. Min fina lilla häst.
Jag tänker tillbaks på alla minnen vi haft tillsammans i de 10 åren vi känt varandra. 10 år känns plötsligt alldeles för lite.
Jag och min syster står där och kramar den lilla hästen, gråter och tröstar varandra. Snart är det dags, dags för det oundvikliga.
Tiden går sakta fram men tillslut slår klockan fyra och det är dags.
veterinären, en gråhårig gubbe med röd overall, kliver in i stallet och både jag och min syster förstår. Det är dags att säga farväl. Tårarna strömmar. Mina tankar är tomma.
Jag kramar om den lilla ponnyn. Upprepar om och om igen ”jag älskar dig min fina lilla häst, jag älskar dig så”

Veterinären ger honom en lugnande spruta  och sedan, en till. Ponnyn blir tröttare och tröttare. Snart är det över, snart är det dags. Tillslut tar den lilla ponnyn sina sista andetag och för mig, går hela världen under. Mina händer darrar, mitt hjärta bultar och tårarna rinner. Det är så här, tänker jag, som riktig sorg känns.

Du har skrivit en berättelse som är sammanhängande och begriplig, fin och känsloladdad. Du har inte helt och fullt följt instruktionerna för en novell. Det är en tydlig upptrappning som skapar spänning, men det finns ingen tydlig vändpunkt.  Avslutningen kommer direkt i anslutning till upptrappningen. Det är ändå en mycket välskriven berättelse med ett tydligt budskap. Personbeskrivningen gör du med hjälp av både gestaltning och inre monolog. Miljöbeskrivningen är god. Du följer skriftspråkets normer för språkriktighet, se dock kommentarerna i högerspalten.

Omdöme: C

Haha ja, här har ni min novell. Den har sina brister som ni ser. Och jag håller med att slutet blev för kort men det är bara för att lektionen slutade då så jag hann inte skriva mer =) Iaf nöjd med mitt C  eftersom att jag inte är någon bra novell skrivare, har väldigt svårt för grammatik m.m X)))

/ L i n a