1985.05.22 - 2014.05.22

Det har nu gått mer än en månad sedan den absolut underbaraste hästen någonsin fick avsluta sitt liv här och beta vidare på de gröna ängarna. Under den senaste tiden så var Master inte bra alls. Vi vet inte vad det var med honom, men vi hade bestämt oss för att ta bort honom på en måndag. Torsdagen innan dess så gick jag upp i hagen och han gick runt i cirklar längst ner i hagen och ville varken äta sin mat eller ha godis. Han var helt borta. Mamma och pappa gick upp i hagen den kvällen och tog med honom ner till stallet och ringde veterinär. Det var klart att han inte skulle klara av natten ens. Han stod och gungade och pappa fick stå med honom. Jag, mamma och min lillasyster åkte iväg innan veterinären kom. Men pappa sa att när vi hade åkt så hörde han lommen från sjön och Master tittade då upp med öronen framåt och han sa att det var precis som om lommen sa hejdå till Master. Det kändes på ett sätt lätt att ta bort honom, han var inte bra och hade det bättre så. Men det var på samma sätt det absolut svåraste jag varit med om.

Vi köpte Master när jag var 6 år. När jag var liten så var jag rädd för hästar och är det till viss del fortfarande. Men Master har varit den ända hästen som jag har känt mig 100% säker med. Jag har kunnat lita på honom och känt mig trygg med honom. Vi har haft honom i 13 år och att inte få se honom gå i hagen känns fortfarande väldigt konstigt. Det känns som om han fortfarande finns någonstans, att han bara går i en annan hage och att man kommer att hitta honom och kunna ta med honom hem igen. När jag ser kort på honom så kan jag fortfarande känna honom. Det känns bra att man vet att han inte har ont längre utan går nu och betar på de gröna ängarna med andra hästar, så som Trollan och Matilda och har det bra.
Jag kommer att älska dig Master nu och för alltid. ♥

 

Bye bye///R<3